Kryphål i Matrisen | Annika Lundgren

Kryphål i matrisen

Utan förvarning lägger hon sig ner på marken, platt på magen. En kvinna i obestämd medelålder vars hår breder ut sig över asfaltbetongens mörka grå likt okokta spaghettistrån och vars stora kropp nu effektivt blockerar den ändlösa kön. Den ökande frustrationen, som hittills nätt och jämnt hållits under kontroll med hjälp av distraktionen som de överallt närvarande skärmarna med reklam och musikvideor tillhandahåller, bryter fram hämningslöst. Det luktar vanilj; en kombination av aromämnet i det spunna sockret och parkens nyutslagna lindar vars spröda skönhet få lägger märke till. I synnerhet just nu.

Någon knäböjer bredvid kvinnan för att fråga hur hon mår och får svaret “bra”. Hon verkar fullständigt lugn och uppvisar inga tecken på att vara skadad. Bakom henne trampar folk otåligt och ser sig om efter hennes sällskap men hon tycks vara här ensam. Bara en sådan sak. Det går inte att kliva runt henne och att kliva över henne är otänkbart. Inte nog med att det skulle kunna upplevas som kränkande; det skulle också vara en onödigt cynisk handling - hon kan ju vara psykiskt –om än inte fysiskt– sjuk.

Framför henne har nu ett avstånd på flera meter till de närmaste köande uppstått, och det upprörda sorlet stiger. Svettiga och konfunderade inför denna ytterligare fördröjning i den redan groteskt långa väntan vänder sig obekanta mot varandra och ställer samma frågor; Vad händer? Vad är det med henne? Kan ingen göra något? Någon viftar med handen åt en av de funktionärer som sköter åkattraktionen, men de är alla unga praktikanter, fullt upptagna av att klippa biljetter och entonigt instruera de som nått fram till den åtråvärda startlinjen att HÅLLA HÄNDERNA INNANFÖR VAGNEN NÄR DEN ÄR I RÖRELSE.

Efter vad som är ungefär två minuter men upplevs som 45 reser sig kvinnan upp igen. Hon stryker håret ur ansiktet och fortsätter utan ett ord framåt i den smala fållan. Glappet i kön sluts omedelbart; den potentiella faran i att stå för nära någon som uppträder sinnesförvirrat överskuggas ledigt av stressen att komma vidare. Det är fortfarande 350 personer före innan det är åkdags och en snabb överslagsberäkning avslöjar att ingen tid gått förlorad till följd av incidenten. Känslorna i kön stabiliseras och normaltillstånd inträder. Vad det hela handlade om är oklart, men också oväsentligt nu när ordningen är återställd.

Den kvarvarande –relativt ansenliga– väntetiden ger utrymme för reflektion för den som är lagd åt det hållet. Något skaver, men vad? Kanske känslan av att den på många sätt rättmätiga irritationen ändå inte går att legitimera helt och alldeles; vem låter sig bringas ur fattningen så fullständigt till följd av denna i grunden oförargliga händelse? Detta tankespår leder obevekligen till insikten om den egna bristande karaktären och till en helt ny frustration, betydligt svårare att härbärgera.

Vanmakten över den temporära bromskloss i den framåtriktade rörelsen som kvinnans beteende utgjorde är kanske ingenting att stoltsera med, men den är förståelig. Tvånget att oavbrutet upprätthålla ett effektivt tempo är ingenting vi själva kontrollerar och när dess mekanismer blir synliga kollapsar systemets bristfälliga logik. Mycket få personer skulle –vid sina sinnens fulla bruk– säga att en tvåminuters åktur i en mekanisk attraktion är mer värt än omsorgen om en medmänniska. Och hänsynen till barnens förväntningar är knappast någon ursäkt; mycket få personer skulle vilja bibringa sin avkomma en sådan prioritering. Ett synbarligen irrationellt element synliggör här ett annat.

Idén om rationalitet är historiskt nära förbunden med tron på människans förnuft. Rationalismen präglade Upplysningstiden (The Age of Reason) och sågs som en fyrbåk i kampen mot förlegade religiösa, oupplysta och vidskepliga betraktelsesätt. Människans förmåga att tänka självständigt betraktades som central och förutsattes garantera en fri vilja och autonoma val, vilket i sin tur innebar att varje individ ansågs bära fullt ansvar för sina handlingar. Det var förnuftet som förde samhället framåt och likhetstecknen mellan rationalitet och utveckling syntes i denna ekvation otvetydiga.

Samma tankemodell har genom tiden använts för att motivera strävan efter ekonomiska, militära och politiska vinster och landvinningar på bekostnad av humanistiska värderingar. Denna analys gör konstnärsrörelsen DADA år 1916 och når fram till slutsatsen att om samtidens idé om logik, effektivitet och förnuft –“sense”– ger upphov till yttringar som första världskrigets fasor är “non-sense” ett vida överlägset alternativ. Förkastandet av rationalitet är här också ett förkastande av en världsordning som är omöjlig att begripa och som inte längre är synonym med den instinktiva känslan av vad som är just förnuft. Här uppstår en skism mellan den allmänna och den individuella förståelsen av begreppet.

Genom vår moderna historia kan alltså utläsas två olika sätt att förhålla sig till idén om det rationella. Det första är rationalitet som en produktiv metod i strävan efter ett visst resultat; alltså en handling, ett beteende eller en tankemodell som främjar den avsikt som motiverar den. Här förstås irrationaliteten som något negativt; ett hinder eller ett problem, något kontraproduktivt som leder bort från ett avsett mål.

Från det andra perspektivet utgör rationaliteten den vedertagna praxis som definierar ramarna för en viss situation, ett visst sammanhang, ett visst samhälle. I denna tolkning blir irrationaliteten något som underminerar normativitet och kan läsas som ett medvetet förhållningssätt och som något positivt; något som ritar om spelplanen och öppnar för nya positioner och handlingsmöjligheter. Här får den irrationella handlingen karaktär av motstånd.

Gemensamt för dessa båda synsätt är dock att de förhåller sig till något vi samfällt upplever och behandlar som en objektiv realitet.

Fram till vad jag upplever som ganska nyligen fanns i Sverige, på gott och ont, en kollektiv överenskommelse om vad som utgjorde samhällets grundläggande element. Vad som var bra och dåligt eller rätt och fel i sammanhanget var fortfarande en förhandlingsfråga men den bedrevs mot bakgrund av en gemensam problemformulering som i sin tur byggde på en någorlunda gemensam verklighetsbild.

En vanligt förekommande definition av begreppet rationalitet lyder som följer; “the quality or state of being reasonable, based on facts or reason”. Uttalandet förutsätter den allmänt förankrade begreppsvärld som tillhör en förfluten tid; att vi är eniga om vad vi menar när vi säger “facts”och “reason”.

Orsakerna till att ett sådant kontrakt en gång gick att upprätthålla i det svenska samhället är sannolikt flera; en kollektiv samhällsvision –idén om folkhemmet–, ett kollektivt intag av samma fostrande media
–statskontrollerad radio och TV med folkbildning på agendan– och dessutom ett kollektivt ansvarstagande. En avgörande faktor var också att diskussionen var politisk - alltså rörde sig i en sfär där samhällets och världens beskaffenhet–vårt gemensamma väl och ve– stod i centrum.Sammanfattningsvis kan sägas att det fanns en harmonisk relation mellan det rationella och det kollektiva, medan det irrationella ansågs uppträda i det individuellas sfär; bland enskilda avvikare och galenpannor och hos psykiskt sjuka.

I en tid där den semiokapitalistiska produktionsapparaten av mental stimuli sprängt vallen mellan kropp och själ begränsar sig “arbete” inte längre till ett monopoliserande på individens fysiska fakulteter utan annekterar också våra kognitiva funktioner; våra tankar, känslor, fantasier och idéer. Detta kapitaliserande på individens totala potential innebär att varken några inre eller några kollektiva platser längre finns att fly till; ett förhållande som utgör själva essensen av den samtida idén om rationalitet. I frånvaron av gemenskap uppmanas vi istället att individuellt ta ansvar för och skapa vår egen verklighet. Den politiska frihet som detta skulle kräva är dock ersatt av friheten att konsumera, och mycket möda
läggs på att understryka vikten av våra livsstilsval och vårt själviscensättande; vilka attribut, vilken yta och vilka sociala gester som bör investeras i.

Parallellt med denna utveckling luckras faktabegreppet systematiskt upp som ett resultat av en politisk arena där förmågan att synas och höras utkonkurrerar alla krav på budskapets innehåll.
Detta ska inte misstolkas som en analysapparat som sakligt ifrågasätter de värderingar och perspektiv på vilka vår världsbild vilar - ett verktyg som borde vara obligatoriskt i varje samhälle som önskar kalla sig demokratiskt. Det ska inte heller avfärdas som en skrikmatch mellan obstinata barn, då det samtidigt är ett av den totalitära maktens tydligaste uttryck; att nyckfullt och vid vilken tidpunkt som helst kunna omdefiniera vad som är sant.

Vi har alltså å ena sidan ett ekonomiskt system som kolonialiserar och profitererar på alla instanser i människans psyke och fysionomi. För att en sådan operation ska kunna lyckas är det av avgörande betydelse att det ekonomiska systemet har tolkningsföreträde och kan bestämma vad som är sant och vad som är verkligt i varje givet ögonblick, men även makt att kunna ändra dessa parametrar efter gottbefinnande. Å andra sidan har vi en snabbt växande skara populistiska politiker utan politik; utan ansvarstagande för vårt gemensamma samhälle och utan en formulerad ideologi som pekar ut en gemensam väg framåt. Strategin hos dessa makthavare är istället att löpande anpassa aktuella politiska frågeställningar efter det som för tillfället krävs för att kunna genomföra sin vilja.

Om vi godtar detta som en adekvat beskrivning måste varje hänvisning till “förnuft” och ”fakta” betraktas som meningslös.

Kanslibyråns aktioner svarar på detta sakernas tillstånd genom att fungera som en praktisk och intellektuell käpp i det rationella hjulet. De placerar sig utanför den inlärda logiken och identifierar därigenom det normativa. De karaktäriseras av tvekan, vaghet och komplexitet snarare än effektivitet och tydlighet. De prioriterar det lekfulla, det nyfikna och det bakvända.

Vid en närläsning av konstnärsduons till dags dato 513 aktioner faller de för mig i ett antal olika kategorier. Där finns den lilla, symboliska gesten; odramatisk och lågmäld, driven av ett slags stilla trotsighet och av en vägran att underlägga sig det uppenbara. Sådana exempel är aktion #44: Ta det ofärskaste brödet i bröddisken och aktion #97: Inte gå där det är plogat.

Som en annan sorts handlingar lyfter Kanslibyrån de medvetna och omedvetna handlingar vi utför till vardags och som vi aldrig förr tänkt på som manifestationer. Här ligger tricket i verkets förmåga att
förvandla dess status, som i aktion #233: Ha en sten i skon, aktion #488: Ha kvar prislappen på kläderna och aktion #218: Uppskatta en brandpost.

I en ytterligare variant genomför duon ett slags entreprenöriella initiativ som till sin form mimar en ordnings- och säkerhetsmedveten samhällsnorm men till sitt innehåll underminerar den; aktion #9: Ordna till kottarna i skogen, aktion #145: Hyra en parkeringsplats för en sten och aktion #503: Vaddera farliga hörn och kanter i staden.

Där finns också de aktioner som bejakar det rent lustfyllda och som trots sin uppenbara harmlöshet väcker en reaktion där vår ovana att prioritera njutning blir uppenbar. (Får man göra så??). Som i aktion
#197: Gå ett extra varv i snurrdörren och aktion #468: Köpa en hel tårta till sig själv.

Och så är det dem där den politiska symboliken är tydlig och som via sitt koncept och sin estetik en direkt maktkritik: aktion #358: Ge upp, aktion #399: Förväxla offentlig och privat verksamhet, aktion #25: Manifestation mot allt och aktion #412: Bära en vän i famnen.

Det är ändå inte i någon enskild handling som projektet har sin huvudsakliga styrka. Den ligger istället i den stora mängd aktioner Huntington och Sträng har genomfört under de senaste 10 åren; i deras outtröttliga insisterande på att inta en icke-normativ position och betrakta tillvaron ur ett skevt perspektiv: igen och igen och igen. I mötet med deras omfattande projekt hamnar jag oundvilkigen i funderingar kring hur detta förhållningssätt är användbart som motståndsstrategi i dag.

Från en vinkel går det att betrakta som ett sätt att egenmäktigt använda sig av samma frihet som semio- kapitalismen tar sig i fråga om att omdefiniera betydelsen av begrepp som frihet, trygghet, tillit, livskvalitet och autonomi. Att således acceptera och applicera dessa det nya spelets regler och utnyttja de möjligheter som uppstår om definitionen av de grundläggande demokratiska koncepten nu är öppen för förhandling. Att som genomförd strategi ta på allvar de möjligheter som uppluckrande av etablerade fakta innebär om den tillämpas politiskt snarare än konsumeristiskt skulle i förlängningen kunna leda till intressanta resultat.

En annan potential jag kan se i Kanslibyråns aktioner är det nedsaktande av produktionssamhällets uppskruvade tempo som deras bakvända osmidighet innebär; att krångla och ställa till besvär, att vara rund inför det fyrkantiga hålet. Ett sätt att stoppa upp maskineriet och att köpa sig tid till eftertanke och reflektion. På så sätt skapas utrymmen för damage-control och möjligheter att överväga den aktuella situationen och vilka möjliga åtgärder som finns tillgãngliga. Att som princip tala 30% långsammare i kontakt med myndigheter och företag skulle inte bara decimera näringslivets avkastning utan även dess makt över våra tankar.

Som en ytterligare aspekt kan Kanslibyråns praktik förstås som ett kryphål i den semiokapitalistiska matrisen. Om det inte längre är möjligt att medvetet och med egen kraft placera sig utanför den kan vi fortfarande sträva efter att skapa rum som ligger utanför dess styrfunktioner; platser där våra handlingar är baserade på impulser, känslor, associationer och reflexer snarare än på den logik programmet har lärt oss, och på så sätt undgå det förväntade beteendet. För att lura matrisen måste vi lura oss själva - eftersom matrisen är synonym med vårt medvetna jag. Vi måste överraskas för att kunna överraska, för att få tillgång till nya mentala rum och kunna börja handla på ett sätt som inte kan inordnas i systemet, som undandrar sig kategorisering, som slinker ur greppet och som vägrar det kapitalistiska ultimatumet; “producera eller gå under”.

Kanslibyråns aktioner kan ses som en överlevnadsstrategi som opererar på flera plan, men också som en nyckel till en framtida livsfilosofi; någonting radikalt händer när “ingenting” händer.

Kanslibyrån är som den där jobbiga människan som stoppar upp kön och som tvingar oss att för en
stund stå helt stilla och se oss om. Här får vi inte bara syn på oss själva och varandra, utan också på det system som fõrmår oss att agera som vi gör. Och det är i dessa sällsynta pauser, när den eviga rörelsen framåt för ett ögonblick avstannar, som möjligheten att etablera nya positioner och nya handlingsmönster uppstår.

Jag undrar när Kanslibyråns aktioner för konstnärerna själva upphör att vara ett konstprojekt och övergår till att blir ett agerande som inte längre dokumenteras utan som helt enkelt utgör ett nytt sätt att vara i världen? Hur mycket träning krävs för att internalisera ett nytt perspektiv?

I en artikel publicerad i tidskriften Modern Psykologi hävdar forskaren Siri Helle att när vi ändrar våra handlingsmönster påverkar det på sikt också våra attityder, eftersom vi uppdaterar dem i linje med det nya beteendet. Alltså; den fysiska och mentala erfarenhet som följer med att försätta sig i en ny och ovan situation förändrar oss som människor.

Från det perspektivet kan Kanslibyråns aktioner uppfattas som en manual för en lågmäld samhällsomstörtande verksamhet. Jag föreställer mig att om samtliga medborgare ålades uppgiften att genomföra Kanslibyråns 513 aktioner skulle det ändra vår gemensamma verklighet snabbare och mer genomgripande än någon reform våra politiker kan presentera.

Annika Lundgren, september-oktober 2017

Annika Lundgren

text