Conversations In Garden
(text from the summary lecture)


del 1

I begynnelsen var ingenting.

Sedan kom ljuset och mörkret, land och hav, encelliga organismer, växter, människor, hjul, tryckpressar, brödrostar, massagefotbad och digitala medier.

Och här är vi nu.

Så fort det gick. Och så många ting och begrepp det blev.

-

I försöken att bringa reda i röran presenterar sig dikotomin natur/kultur omedelbart. 
Det tycks vara en relevant distinktion att försöka göra, men vad ska sorteras ned i vilket fack? 

Om får är natur och vävda ullmattor är kultur kan vi dra slutsatsen att den mänskliga bearbetningen är själva grejen, kulturens unique selling point, så att säga.

Men om en kotte i skogen är natur och en kotte i galleriet är kultur, vad är kotten som vi håller ut genom galleriets fönster med ena handen? Och vad är den tappade kotten som balanserar på tröskeln? Precis där censorn som aktiverar konstrummets ringklocka får en ihållande signal att ljuda igen och igen - som en ändlöst upprepad fråga; vad är jag?

Om den grävda sjön är kultur, vad är dess vatten? Vad är den planterade skogens träd? Vad är den förvildade apeln i skogsbrynet?  

Kom, vi sätter oss ner här, i gränssnittet, och pratar om det.
Och vi satte oss ner i trädgården och pratade om det.

-

Vi satte oss i stadsparker och botaniska trädgårdar och samlarträdgårdar och privata trädgårdar och urbana planteringar och slottsträdgårdar och växthus och plantskolor.

Och vi tänkte att genom historien har trädgården haft många olika syften:

-som uttryck för en enskild individs passion

-som en tillflyktsplats från världen

-som en inhängnad gestaltning av paradiset

-som plats för samling av specifika växter - ett nörderi där kunskap, smak, intelligens och tillgång till resurser och tid reflekteras och där ett behov av att kategorisera tillvaron tillgodoses

-som som plats för matproduktion med maximal avkastning

-som plattform för botaniska och vetenskapliga studier och undersökningar 

-som uttryck för överföd, makt och kontroll - ett monument över hierarki och förtryck


I alla dessa former är människan subjektet och trädgården objektet i form av betvingad och underkastad natur.  

Och nu?

Klockan är antropocen och ett radikalt skifte i relationen mellan natur och kultur påstås ha ägt rum.

-

Vi ser oss omkring, på växtligheten.

“Förr började allting på ‘post-‘“ säger jag
“Nu slutar allting på ‘-cen’” säger Ann-Charlotte

I eftermiddagssolen dunsar en varm humla mellan perennernas kronblad med ett dovt summande.
Det ser likadant ut som förut, men är det inte - i glappet mellan “efter” och “ny” hände någonting.

Vi måste hitta ett nytt sätt att se på världen.
Ett nytt sätt att förstå trädgården som plats.





del 2

Vi prövar tanken att trädgården är ett rum för lärande, ett ömsesidigt formande i relationen mellan växter och människor. 
Det är inte nödvändigtvis en konfliktfri process; förhandling är nödvändig.

Och ekvationen kompliceras av inflytandet från väder, jordens liv och mikroorganismer, svampar, insekter, däggdjur, fåglar etc som alla påverkar utkomsten.

Vi odlar båda och vi vet - det finns ett glapp mellan den inre trädgården i våra drömmar och den konkreta jordplätt vi konfronteras med när vi slår upp ögonen. 

Den där klängväxter oförklarligt segnar och dör, där tulpanknoppar skövlas av förbi-passerande rådjur, där magnolians blommor vägrar materialisera sig, trots vår heta längtan. 

Trots gödsling, vattning och skötsel enligt konstens alla regler

-

“The sophisticated behaviours observed in plants cannot at present be explained by familiar genetic and biochemical mechanisms. 

Plants are able to sense and optimally respond to many environmental variables: light, water, gravity, temperature, soil structure, nutrients, toxins, microbes, herbivores, chemical signals from other plants - that there may exist some brainlike information-processing to integrate the data and coordinate a plant’s behavioral response. 

The authors pointed out that electrical and chemical signalling systems have been identified in plants which are homologous to those found in the nervous systems of animals. 

They also noted that neurotransmitters such as serotonin, dopamine, and glutamate have been found in plants, though their role remains unclear.”

(Michael Pollan, The Intelligent Plant, The New Yorker, 2018)


-

Men som i alla relationer är insatsen meningslös om vi inte har förstått vad den andre vill och behöver. 

Växterna väljer oss och våra trädgårdar i lika hög grad som vi väljer dem. 

En del vill inte vara där - jorden är för sur, för basisk, för lerig, för sandig. Det är för kallt, för regnigt, för hett och torrt där vi placerar dem. 

Vi kan insistera, försöka tvinga vår vilja igenom, men förhållandet blir aldrig lyckligt, grönskan aldrig frodig.

Steget till en mer ödmjuk inställning är avgörande; att se, lyssna och förstå hur den enskilda växten fungerar, att arbeta med och inte mot dess behov. 

Denna insikt tar tid då den kräver att vi lär oss ett nytt språk. 
Den kräver också en kontinuerlig, ansvarsfull och uppmärksam dialog.

Och dessutom –det allra svåraste– att vi modifierar den älskade bilden av dröm-trädgården och når en kompromiss där båda parter får litet som de vill.

-

På det vetenskapliga området pågår en strid om växters förmåga till kommunikation, och där definitionen av begrepp som intelligens, intention, medvetande, beteende, minne står i centrum.

Här framförs växters platsbundna, immobila karaktär som bevis för deras “intelligens” i form av förmågan att överleva.

Här påvisas att den genetiska uppsättningen hos ris överstiger människans och experiment med bönplantor avslöjar målriktade rörelser - “intention”.

Här demonstreras hur Mimosa Pudica-plantor, som normalt drar ihop sina blad vid beröring, “lär sig” att ignorera stimuli om de efter upprepade gånger inte leder till skada.

-

Vilka slutledningar som kan dras av detta är föremål för hetsig debatt, och idén om växters medvetna kommunikation betraktas som new-age-flum i den ena lägret och som påvisbara fakta i det andra.

Den italienske plantfysiologen Stefan Manusco ifrågasätter den vetenskapliga fetischen för neuroner som den enda förutsättningen för känslor och beslutsfattande. 

Han menar att växters intelligens istället för att bygga på frukten av en hjärna kan jämföras med svärmbeteende hos fåglar eller bin - en kollektiv intelligens

Klart är att mycket utspelar sig i en dimension vi inte kan uppfatta och att mysteriet med växters intelligens kan jämföras med mysteriet med hur den mänskliga hjärnan fungerar - och var medvetenheten är lokaliserad.

-

I en stekhet botanisk trädgård i Frederikshavn, under de skyddande grenarna av en sibirisk glasbjörk, pratar vi om botanikens och vetenskapens oförmåga att fånga växterna som helhet; dess fullständiga väsen.

Den franske botanikern och biologen Francis Hallé hävdar potentialen hos andra synsätt. 


“Lyckligtvis finns det en annan, icke-officiell botanik, en parallell botanik, som är mycket mer levande, vimlande, spirande, skottskjutande, polymorf och mångfärgad, eklektisk, oklassificerbar, erotisk, hednisk, otänkbar för forskningsledare, institutionsöverhuvud och byråkrater.

Denna botanik är i den officiella vetenskapens ögon inte särskilt ortodox, föga brydd om tydliga gränsdragningar som den är, och är i själva verket inte alltid klart åtskild från biologisk agrikultur, stridbar ekologism, homeopati, levnadskonst, gastronomi eller magi. 

Denna botanik tillhör helt enkelt dem som älskar växter.”

(Francis Hallé, Éloge de la plante. Pour une nouvelle biologie, 1999)



Vi pratar om det radikala i ett sådant betraktelsesätt och om trädgården som en plats för att betrakta växters liv utifrån dessa andra, marginaliserade och icke-auktoriserade perspektiv. 

Om hur de kan utgöra nycklar i förståelsen av funktioner som aldrig helt kan förklaras. 
Om hur företeelser som faller mellan etablerade kategorier kan bemötas. 

Finns det en systematik i naturen som människans vetenskapliga strävan ej ännu lyckats avkoda helt och hållet?  Eller finns det inget system, bara en längtan hos oss efter att hitta ett sätt att läsa världen?

Den apokalyptiska hettan perforerar så småningom lövverkets skugga och våra samtal blir svåra att strukturera.

De slingrar och grenar ut sig i oväntade riktningar, liknar den oorganiserade organiska massa som undslipper botanikens skarpskurna definitioner.

 

Skenkamelian är ingen riktig kamelia 
Dess namn indikerar att den härmar 
förkläder sig som
låtsas vara 
en kamelia 

Att den uppför ett spel för gallerierna
sprider desinformation
far med osanning

Dess alstrande av blommor, bladverk och grenar går mycket sakta
Den spirar tvekande
dröjer
drömmer
om en annan park i en annan tid som ska komma

Skenkamelians kronologi är en annan än vår
De intrikata mekanismer som pågår i dess rotsystem är dolda för oss
hemliga och komplicerade
ofattbara och gåtfulla
omöjliga att mäta eller utvärdera 
/…/
Inträdet av det svårbegripliga och sällsamma i världen ändrar den
Det nyas ankomst har en konsekvens
ett skift i taxonomin
en rubbning av den botaniska evolutionens geometriska förgreningar

Skenkamelian är nyanserad och vag
ett kaotiskt material
en oorganiserad genetiskt materia

Frågan “hur ska vi bestämma den?” har inget svar
Vi ska leva med dess ovilja att låta sig definieras
Vi ska ingå i dialog med dess tvekan, dess komplexitet, dess brist på klarhet och logik

Och genom dessa samtal transformeras världen 

(Annika Lundgren, Skenkamelia, 2017)





del 3


Vi prövar tanken att trädgården är ett rum för byte av tempo.
Ett nödvändigt nedsaktande för att kunna uppfatta vad som händer; hos växterna och i oss själva.   

En engelsk trädgård i Vemb –där prydnadselement och livsstils-attribut först får oss att tvivla på graden av innehavarens seriositet– öppnar sig plötsligt mot en magnifik och harmoniskt anlagd del där expertisen visar sig. 

Gräsmattan lyser grön som en juvel; en sällsynt syn denna sommar då de flesta vi stött på reducerats till höstubb. 
Är det de mästerligt placerade trädens hängande grenar som lyckats bevara markens fukt? 

“Träd”, säger vi lyckligt till varandra. “Livsbevarare! Magnifika upprätthållare av ekosystem! Gamla, med djupa rötter och erfarenhet uppnåd genom långa, långsamma processer!. En förutsättning för planetens överlevnad!" 

“Alltså, vi vattnar ju!” säger ägaren när vi stöter på henne bland de provocerande lummiga planteringarna. “Det skulle inte gå annars en sådan här sommar!”   

Vi sätter oss ned på det korrupta gräset och tröstar oss med att vi har rätt i princip.  
Ann-Charlotte läser ett utdrag ur T.S. Elliots vackra dikt Burnt Norton för mig. 


To be conscious is not to be in time

But only in time can the moment in the rose-garden,

The moment in the arbour where the rain beat,

/…/

Be remembered; involved with past and future.

Only through time time is conquered.

/…/

Time and the bell have buried the day,

the black cloud carries the sun away.

Will the sunflower turn to us, will the clematis

Stray down, bend to us; tendril and spray

Clutch and cling?

Chill

Fingers of yew be curled

Down on us? After the kingfisher's wing

Has answered light to light, and is silent, the light is still

At the still point of the turning world.

(T.S. Elliot,  Burnt Norton, 1936)



Vi pratar om skillnaden i upplevelse av hastighet; kontrasten mellan att befinna sig på ett framrusande klot i universum och att vara i total stillhet. 

Vi pratar om tid, minne och närvaro som sammanlänkade begrepp och som förutsättningar för varandra.

Och vi pratar om hur människans tendens att jämställa liv med synlig rörelse gör oss blinda för vad som pågår framför ögonen på oss.


Tiden är  en dimension där människor missförstår växter; deras handlingar sker så långsamt eller så osynligt att de inte uppfattas. Och denna uppenbara brist på aktivitet tolkar vi som brist på intelligens, agens, känslor och liv.

I Star-Trek episoden"Wink of an Eye” från 1968 tar en art extremt tidsaccellererade aliens  –the Scalosians– över rymdskeppet Enterprise. 

Deras hypersnabba existens får människor att framstå som immobila och de drar slutsatsen att de därför är hierarkiskt underlägsna och därmed kan exploateras, skördas och konsumeras.

-

Det visar sig ingå kaffe och kaka i inträdespriset till trädgården.

Vi omlokaliserar till en bänk på terassen där vi når insikten att treenigheten tid-minne-närvaro också är intimt kopplat till medvetande, och att människans medvetandegörande är beroende av en radikal sänkning av hastigheten i vår normala livsföring. 

Vi blir dumma i huvudet, kort sagt, av att stressen i det dagliga livet gör det omöjligt att tänka utanför matrisen produktion/konsumtion - något som inte bara liknar utan är en tanke.


I det modernistiska, kapitalistiska systemet –som är de västerländska religionernas konsekvens–  är vi också underlagda en strikt linjär tidsuppfattning som strider mot  naturens cykliska rytm. 

En där årstiderna avlöser varandra igen och igen och döda blad blir mull som ger upphov till ny växtlighet.

Som människor är vi också natur och en del av den cykliska rörelsen, men det ingår inte i vår självbild och samhället ger inte heller utrymme för ett sådant sätt att leva.


I trädgården gäller andra villkor.

Dess långsamma tempo tvingar oss att för en stund stå helt stilla och se oss om. 

Här får vi inte bara syn på oss själva och varandra, utan också på det system som fõrmår oss att agera som vi gör. 

Och det är i dessa sällsynta pauser, när den eviga rörelsen framåt för ett kort ögonblick avstannar, som möjligheten att etablera nya positioner och nya handlings-mönster uppstår. 


“Jag tror det har blivit litet svalare”, säger Ann-Charlotte, med munnen full av chokladmuffins. 

Och så är det.

-

Vi går mot bilen där våra nyinköpta perenner har överlevt tack vare nedrullade rutor och en halvskuggig parkeringsplats. Jag startar motorn och vi navigerar tillbaka mot huvudvägen med viss svårighet eftersom en jättelik agapantusblomma skymmer sikten i framrutan.

Köpglädjen på plantskolan var ren och ogenerad, och frågan är om inte extrapriset på perenner var den punkt där resan peakade. Paradoxen är uppenbar. Ingen av oss kommenterar den.


Således i riskzonen för en växtrelaterad trafikolycka övergår vi till ett samtal om samtidens förändrade verklighetsuppfattning och det digitala kontra det analoga.

“Efter Virtual Reality kommer Actual Reality” förutspår jag tvärsäkert och vispar en höstanemon ur ansiktet för att kunna urskilja nästa avtagsväg.  

Jag berättar om min gode vän som släpade ett par motvilliga dataspelande tonåringar med sig ut i skogen där de chockerades över den jävligt höga upplösning verkligheten hade.

Å andra sidan är det idag lika svårt att argumentera för att det analoga skulle vara mer “verklighet” än det digitala som det är att dra gränsen mellan natur och kultur.


Vi pratar om att vår uppfattning om vad verkligheten består i är starkt formad av de erfarenheter vi bär med oss från arbete; från svetten på åkern eller vid det löpande bandet till stillasittandet framför skärmar som blivit en del av många yrken och jobbsituationer, oavsett om en arbetar som programmerare eller med fuktsanering. 

Här är vår verklighet; det är det här vi inte undkommer. 

När Gustav Courbet 1849 målar ett av socialrealismens mest ikoniska verk, Stenhuggarna, är det just arbetande människor han avbildar.

-

Den heta förmiddagen övergår i en av julis få mulna eftermiddagar.

I en undangömd park i Vinderup där höga träd bildar ett tjockt lövtak långt ovanför våra huvuden hittar vi ett halvmurket bord där våra datorer får plats.

Teknik och växter.

Vi pratar om biomimetik och om huruvida det att efterlikna växters mekanismer och att leva i harmoni med dem är samma sak - eller det motsatta. 


Den brittiske arkitekten Michael Pawlyn uttalar på Biomimicry Institute’s hemsida :  

“You could look at nature as being like a catalog of products, and all of those have benefitted from a 3,8 billion year research and development period. Given that level of investment, it makes sense to use it”

Då biomimetik i stor utsträckning används för att skapa nya produkter är det inte säkert att just detta sätt att lära av naturen leder till en större lyhördhet inför det växande då den ökande produktionen av prylar knappast gagnar miljön. 

Är det alltså bara en ny form av exploatering - semiokapitalism tillämpad även på denna nivå? 

Eller finns något positivt i den insikt i naturens betingelser som en sådan industri ändå måste leda till? Tvingar de oss att i högre grad förhandla med naturen än tidigare?



Oförmögna att hitta ett svar övergår vi istället till att ifrågasätta idén om att människan förr verkligen l
levde i samklang med naturen.  

Är det en föreställning vi när i ett slags romantiserande efterkonstruktion, eller har den grund i faktiska förhållanden? 

Karin Johannisson skriver i “Det sköna i det vilda” om en västerländsk förmodernitet där den vilda naturen ansågs ful, jobbig och ond - något som skulle och måste bemästras - medan det av människan odlade landskapet betraktades som vackert. Inte förrän det urbana och moderna livet gör inträde kan det vilda också ses som skönt. 

Däremot tycks något tyda på att samhällen som bygger på jakt/samlande i större grad präglas av en föreställning om samhörighet med naturen, där människan ingår i en dialog med växter och djur och där dessa också är aktörer.   


Slutsatsen av detta antagande är oklar.

Vi packar ihop och åker hem till min svärmors hus utanför Vinderup där vi lovat mata en katt som är till hälften vild, till hälften tam.  





del 4

I en privat trädgård, anlagd på 30-talet, hittar vi ett solur, rosenplanteringar och dammar men framför allt en enorm samling paradisäppelträd.

Inledningsvis känns det litet enahanda, men gradvis stiger vårt intresse för de över tusen olika sorters äppleträd som befolkar anläggningens övre etage.


Paradisäpple är en term med olika betydelser.

Dels är det en citrusfrukt som odlas på Korfu, Sicilien och i Syditalien. Frukten är ungefär dubbelt så stor som en vanlig citron och har mycket tjockt grönt eller blekgult skal med fördjupningar som något liknar märken efter ett människobett. Enligt den judiska traditionen var det denna sort som Adam åt av i paradiset. Därför kallas den ibland också för adamsäpple. 

Men paradisäpplet är också ett slags äpple; en förädlad form av vildäpple. Paradisäpplet kallas även för prydnadsapel då frukterna, till skillnad från det vanliga äpplet, vanligen är för sura att äta för människor. Men det går att koka gelé av vissa sorter. 

Aplar (med det vetenskapliga namnet Malus) är ett släkte träd och buskar i familjen rosväxter som omfattar ungefär 40 arter, däribland det vanliga äpplet, och ett fåtal hybrider. Släktet härstammar från den tempererade zonen i norra hemisfären; Europa, Asien och Nordamerika. 

Äppelträdets blomhylle, särskilt kronan, har samma form som hos vilda, enkla rosor, alltså fem fria, likformiga, oskaftade kronblad av omvänt äggrund form.

Bärapel är ett vitt begrepp för olika Malus-arter. Här ryms hängapel, violapel, pelarapel, körsbärsapel, purpurapel, rosenapel, blodapel, sibirisk apel, rönnbärsapel, bukettapel, korallapel, fagerapel, droppapel och cinnoberapel. 

Med paradisäpple menas oftast de mera starkväxande bäraplarna, upp till 12 m höga, med något större frukter.

Aplarna trivs med samma slags förhållanden som äppelträd, det vill säga i god, väldränerad, mull- och näringsrik trädgårdsjord med pH från 5.5 till 6.5. Soligt läge ger mest blommor och frukt.

Många av bärapelgruppens medlemmar är spontana hybrider, då de lätt korsar sig. Det finns ingen garanti att frön från en bärapel genererar ett likadant träd med likadana bär, särskilt inte om det växer andra aplar eller äppelträd i närheten. För att vara säker på att få likadana frukter som hos moderplantan rekommenderas ympning.

Villy Mougaard skriver i ett mejl: ”Frø fra paradisæbler er nemme at så, men afkommet bliver forskelligt fra den sort, som frøene kommer fra. Det er umuligt på forhånd at sige, hvordan "børnene" bliver sammenlignet med moderen. Faderen er en ukendt sort, da bestøvning forgår ved biers hjælp - bierne "glemmer" konsekvent at skrive, hvor de har hentet pollen.”

I litteraturen används olika vetenskapliga namn för det vi kallar paradisäpple: både M. sylvestris var. Paradisiaca (Mill.), Malus pumila (Mill.) samt Pyrus paradisiaca finns i beskrivningarna.
”Mill.” är ett så kallat auktorsnamn, en förkortning som hänvisar till den som namngivit växten – oftast den vetenskapsperson som har ”hittat” eller ”upptäckt” växten. 

Auktorsnamnet ”Mill.”, som ingår i flera vetenskapliga namn för paradisäpple, står för Philip Miller, botaniker av skotskt påbrå som under 1700-talet var trädgårdsmästare på Chelsea Physic Garden i London, skrev botaniska uppslagsverk och korresponderade med botanister från hela världen.

Miller tvekade länge att använda den nya binomiala nomenklaturen som Carl Linneaus introducerat, och föredrog till en början det klassifikationssystem som Joseph Pitton de Tournefort och John Ray förespråkade. Inte förrän vid åttonde utgåvan av sitt uppslagsverk Gardener’s Dictionary 1768 övergick han helt till Linnaei system. 

I den vetenskapliga artikeln “The name of the apple”, publicerad i Telopea 2001, försöker botanisterna Mabberley, Jarvis och Juniper reda ut begreppen kring äpplets namn:

“It may seem almost incredible to laypeople that scientists cannot agree on the name for so common and important a plant as the apple (cf. Corner 1946), for, despite the fact that some authors have recently settled on (the illegitimate) name, M. domestica, following Korban & Skirvin, though the most recent published opinion argues for M. sylvestris, there is disarray in the popular as well as systematic and floristic literature.”
Om paradisäpplet skriver de:

“There is no extant original material in any of the Linnaean herbaria. The name is based on a polynomial from Bauhin (1623), but there are no specimens in the Burser Herbarium associated with it. Bauhin in turn cited Bock who referred to it as ‘Paradisian, in German Paradeisapffel’. Worlidge (1676) wrote, ‘The Paradise Apple is a curious Fruit, produced by grafting a Permain [sic] on a Quince’. 

It is difficult to be sure whether early authors were using the name for the grafted plant as a whole or as it was later used as the common name applied worldwide to some grafting stocks. The epithet ‘Paradise’ is associated with things Persian, the word being derived from the Old Persian pairi daiza meaning a walled garden, suggesting an origin for the plant, many authors considering it introduced to Britain from Armenia via France.”

Det är alltså oklart om de olika namnvariationerna är vidhäftade stammen och de blommande grenarna eller rotsystemet. Var är egentligen paradisäppleträdet?
I sammanfattningen konstaterar artikelförfattarna att detta visar hur svårt det verkar vara att fastställa en korrekt nomenklatur för nyttoväxter. 

Åren före artikelns publicering hade vetenskapssamhället ägnat mycken möda åt att reda ut vad den vanliga tomaten skulle heta. I det fallet blev lösningen att återvända till Linneaus beskrivning, och tomaten fick byta namn från Lycopersicum esculentum Mill. till Solanum lycopersicum L.. Författarna menar att något liknande borde ske även i äpplets fall.


"Surapeln ser föraktad ner i vattnet,
ser dess gula blad.
Hon skakar ner sin frukt i källan,
lagar till en äppelsoppa.
Hon lever där hon är
med artens fria hårda öde.
Hon känner sig mer fri
än paradisets träd." 

(Surapeln av Harry Martinson, Cikada, 1953) 





del 5

I min svärmors köksträdgård prövar vi tanken att trädgården är ett rum för terapi och för tänkande av nya tankar.

Jag läser att de islamiska trädgårdarna är inrättade inte för aktivitet utan för sittande - för vila, avkoppling, svalka. De har sitt ursprung i en rik tradition där trädgården och tänkandet - det filosofiska, terapeutiska, pedagogiska och politiska - kopplades samman av filosofer och vishetsmästare parallellt i både Europa och Kina.


Den italienske teoretikern och aktivisten Franco Berardi talar om vikten av “cool places” - tillflyktsorter, hemliga gömslen under den kapitalistiska radarn där vi kan mötas för att läka, ta hand om varandra och återknyta till vår mänsklighet. 

Platser där vi igen kan känna våra kroppar och komma i kontakt med vår sensibilitet och sinnlighet. Där vi kan återutveckla förmågan att vara i världen som lyhörda, kännande, tänkande varelser.

I detta resonemang ligger också en subversiv dimension. 


I media utgör trädgårdsprogram en kategori som skiljer sig radikalt från andra produktioner. Här tvingas förtvivlade producenter göra avsteg ifrån den obligatoriska estetik både de och tittarna vant sig vid genom decennier.

Här visas i chockerande närbild jordiga och spruckna naglar när diverse växter hålls upp framför kameran. Här paraderas missklädsamma och skitiga paltor framför tittarna på bästa sändningstid och utan hänsyn till vare sig barn eller känsliga själar. 

De förtvivlade kostymörer som fått i uppdrag att styra upp katastrofen har i desperation försökt hänga snygga koftor eller smakfullt mönstrade scarves på de medverkande trädgårdsmästarna och odlarna för att i någon mån skyla misären, men utan framgång.


Inför öppen kamera exponeras således det otänkbara: människor som inte bryr sig om hur det ser ut.

I trädgården skapas en distans som gör det möjligt att reflektera och här kan nya perspektiv och visioner formas. Trädgården gör det möjligt att föreställa sig saker - visuellt, spatialt, utopiskt och estetiskt. Att föreställa sig andra arters behov.

Och det att föreställa sig något annat än det redan existerande är en förutsättning för förändring.


“Det är ungefär då jag går omkring i min trädgård och blir utopist. Vissa dagar kan det kännas som att själva det yttersta syftet med trädgårdens gångar, kullar, fruktträd och stockrosor är att här är en plats där jag får en chans att tänka. Små systemkritiska impulser väcks. Andra ekon hörs.”

(Greider, Göran, I trädgården hörs andra ekon, 2017)





del 6:

Vi prövar tanken att trädgården är ett rum för görande.

En plats där det inte bara går att tänka utan även förverkliga nya perspektiv, tankar och idéer i liten skala. Att bygga modeller för möjliga framtidsscenarier.

I detta rum fostras vår autonomi - vi fattar och genomför beslut, men är aldrig omnipotenta, alltid i dialog med det växande. 

Visserligen letar sig samhälleliga konventioner in även här, men de går att leka med, tänja på och modifiera.

Så hur ser relationen ut mellan görandet i detta lilla rum och i det stora, där ute?

-

Nere vid den urbana odlingsanläggningen i Århus Hamn fläktar det från vattnet. 

Det är tidigt på dagen och en pappa med barnvagn cirklar runt Buckminster Fuller-domen –presenterad utan hänvisning till modellens upphovsman– men det går inte att komma in.

På kajen framför domen trängs pallkragar där, vad vi gissar, olika Århusbor skapat sina egna planteringar, av allt att döma baserat på olika grader av erfarenhet och ambition.   

Se där en hipsterodling. 
Men också en expansion av görandet i den privata trädgården ut i andra rum och dimensioner. 

Ett konkret bud på att omsätta erfarenheterna och insikterna från den lilla odlingen i handling. 
En praktisk demonstration av hur den kan interagera med stadskärnans miljö.

Projektet tillvaratar också trädgårdens potential som en kollektiv plats där utbyte av tankar och erfarenheter möjliggörs. 

En möjlig demografisk mötesplats mellan två generationer av hippies (70-tal och 00-tal) som kan fördjupas med utgångspunkt i kolonistugekulturen, där en äldre generations erfarenheter kan tas till vara.

Dessutom inkluderar det gemensamma arbetet i trädgården växterna, insekterna och fåglarna som aktiva agenter. En hare skuttar förbi oss där vi sitter, som för att bekräfta saken.


En bra grej på många sätt, således.

Så varför är den så svår att helhjärtat ta till sig? Vad är det som skaver här? 

Vi pratar om den oförenliga krocken mellan trend och behovet av långa tidsperspektiv - reduktionen av ett långsiktigt åtagande till en temporär (och moderiktig) insats. Det är svårt att inte ställa sig frågan om hur uppriktig intentionen är.

“Urban Gardening is the new Rock’n Roll” hävdas det vid Århus universitet.

Är detta uttalande kopplat till en föraning om ett förestående paradigmskifte där vi måste lära oss tänka på ett annat sätt för att överleva? Eller är det en för ögonblicket gångbar slogan? 

För vem och på vems betingelser är dessa stadsodlingar etablerade? Vilka funktioner fyller stadsodlingen? för kommunen, ekonomin och medborgarna? För det framtida stadsbygget?

Å andra sidan - behovet av nya modeller är akut. Borde då inte varje initiativ, varje riktad handling förbehållslöst applåderas? 

Vilka är vi att gnälla över bristande autenticitet?


I och med modernismen ställde sig människan utanför det ekologiska systemet - vi gjorde oss oberoende av naturens processer och blev mätta oavsett om skörden slog fel eller inte. 

Idag måste vi återlära något vi visste förut; då vår överlevnad berodde på hur väl vi förstod odlingens och naturens premisser och principer.

Revolutionsåret 1968 skapade kanske i sig inga varaktiga förändringar - världen blev inte radikalt annorlunda - men berättelsen om revolution blev en referenspunkt som återkommer och återskapar tankar om möjligheter och förändring.  


Kanske är denna manifestation, i Århus Hamn, på liknande sätt, en bärare och bevarare av en nödvändig vision?

Vi försöker, men det räcker inte. Åtagande, ansvar, återkommande, långsiktigt och lyhört underhåll och omhändertagande krävs i relationer till det mesta som är levande.

Haren skräms upp ur den varma håla där den vilat sig av en bullrande grävmaskin. Vi undrar hur den ska ta sig över den tungt trafikerade vägen till en skog, en trygg och pålitlig plats.  

-

I en annan, större, Buckminster Fuller-dom –inflationen är påtaglig– i Århus Botaniska Trädgård tar vi en långsam promenad genom det kupolformade växthuset.

Här är grönskan magnifik, växternas blad blanka och perfekta och temperatur och luftfuktighet exakt reglerade.
Fjärilar med vackert tecknade vingar flyger fritt och slår sig ner på tropiska blommor och på människor. 

Ur knapphändigt dolda högtalare strömmar atmosfäriska ljud av fågelsång och cikador. 
                                                                                   

Frågan om det autentiska och det artificiella återkommer här, fast i annan tappning.

Vi pratar om Natasha Myers text From Edenic Apocalypse to Gardens Against Eden som beskriver Gardens By the Bay - en växthusstruktur av enorma proportioner och till en kostnad av miljarder, placerad mitt i Singapore och ett vallfärdsmål för botanisk turism. 

Här står undergången i centrum, levererad med förföriska medel.
Liksom i växthuset där vi sitter avlägsnas här varje antydan till förruttnelse, varje visset blad, varje osnyggt element. 

Detta för att ge plats åt iscensättningen av en betydligt mer spektakulär och estetisk förgänglighet där dramatiska bildspel i komplexets källarvåning förutspår naturens slutgiltiga, och visuellt imponerande, förlisning.

Men Myers poäng sträcker sig bortom en kritik av detta paradoxala budskap och den exploatering av såväl natur som människor som konstruktionen av Singapore’s disneyfierade anläggning inneburit.


Both (Lois) Weinberger’s counter-gardens and Singapore’s Gardens by the Bay foreground the profound interimplication of plants and people in a time of unprecedented ecological destruction. 

And both build their gardens out of rubble. 

If Gardens by the Bay discretely seals over the rubble of land reclaimed from the sea, with glass, metal, and concrete to simulate nature in the form of ”clean”, ”green” environments for leisure and delight, Weinberger’s gardens break right through the concrete and keep the rubble of wasted lands present as a provocation, a reminder of the ravages of war, industrialism, poverty, and the market externalities of capitalism. 

If Singapore’s paved-over garden enclosure defer decay and decomposition to undisclosed elsewhere, and keep death out of view, Weinberger’s counter-gardens hinge on the disintegration and decomposition that are integral to planetary survival, fostering potentiated ecologies that unfurl in the affordances made possible by minimalist, ephemeral, degradable, and porous enclosures.

(Natasha Myers, From Edenic Apocalypse to Gardens Against Eden)



Essäns förhandling av frågan om trädgårdsodlingens pros och cons är i själva verket ett försök att expandera begreppet trädgård.    

I vår återkommande fråga “är det här äkta eller fejkad natur?” står “fejk” för spektakel medan “äkta” samspelar mer med intention; en trädgård som är mer på växternas villkor. 

“Men”, säger Ann-Charlotte, “frågan är om inte detta tänkande i motsatspar –svart och vitt– är en begränsande, absolut världsbild. Kan en istället tänka sig att gränsen mellan natur och kultur vecklat ut sig till en bred gråzon?”.

Myers vill expandera begreppet trädgård; ett tidstypiskt grepp som sker inom många andra fält - inte minst konst. 
Distinktioner och skillnader är viktiga att behålla - men inte att betrakta som absoluta. Sett från ett annat perspektiv är möjligen andra distinktioner mer relevanta. 

Är det en bärande frågeställning i vårt projekt? Ett bud på hur begreppet trädgård kan förstås på ett nytt sätt?
Vi nickar mot varandra med en varm känsla av tillfredsställelse.

Yes!  Ta mig tusan! Där satt den!





del 7

Insikten att vi därmed är tillbaka på ruta ett är nedslående. Det kräver ansträngning att ta sig ur svackan men någonstans borde ju våra samtal ha lett.

Så vad är det vi vet?


På färjan tillbaka till Sverige –också i ett slags trädgård, bestående av de många krukor med växter vi medfört från danska plantskolor– försöker vi summera vad vi pratat om under resan.

Ambitionen att dela in innehållet i våra vindlande samtal under olika tematiska rubriker är på något vis otillfredsställande och lämnar oss med en känsla av att ha tappat bort något viktigt.

Glidningarna mellan de olika ämnen vi berört, associationerna som tagit oss från det ena till det andra, det motsägelsefulla i våra tankebanor. Skevheterna som inte går att passa in i det logiska resonemanget.

Någonstans här tycks finnas ett annat sätt att skapa mening, ett annat språk som vi inte kan urskilja men vars existens vi anar. 

Är det i det oklara, i ambivalensen, i Myers’ breda gråzon som nyckeln finns? 
Är själva frånvaron av skarpa distinktioner ett steg i rätt riktning?


This is the moment when those still not in the know come to realize, as so many others have known all along, that we are of the plants; that we are only because they are. 

And now it is time to act with the knowledge that futures are actually bound up with the future of plant lives and worlds. This is our moment to learn how to collaborate with the plants to imagine livable futures for all of us.

(Natasha Myers, From Edenic Apocalypse to Gardens Against Eden)



-

Vi är trötta när färjan kommer i land i Göteborg och ingen kristallklar insikt har ännu materialiserat sig. 

Ann-Charlotte vilar höften mot det imiterade mässingsräcket på mellandäck medan hon balanserar daggsalvia, klematis och Waldstenia ovanpå sin resväska. 

Jag  placerar försiktigt min blodrönn i ett hörn så att jag kan plocka fram min mobil och ta en sista bild av henne från resan.


“Detta kanske är det enda vi vet säkert just nu” säger en av oss.
“Det är i alla fall en början” säger den andra.

Vi bär naturen. 
Och den bär oss.