Om Irrationalitet 
av Annika Lundgren


Under min tid som student vid Konsthögskolan Valand i början på 90-talet utspelade sig det mesta av vikt i min tillvaro på den halvillegala och elevdrivna Valandsklubben. Belägen på Erik Dahlbergsgatan i lokaler som senare, paradoxalt nog, övertogs av Anonyma Alkoholister var den ett viktigt socialt forum för Valandsstudenter och andra i Göteborg vid den här tiden. Runt två på morgonen när alla andra etablissemang stängde kom resten; de av stadens festsugna som fortfarande kunde stå upprätt. Idag känns det anmärkningsvärt att det så sällan uppstod problem eller bråk, men kanske kan det förklaras av det faktum att vi som jobbade där knappast utmärkte oss vare sig i fråga om imponerande kroppsbyggnad eller påtaglig auktoritet.

Ibland körde det ändå ihop sig. Vid ett tillfälle kom tre konfliktbenägna män gående på gatan utanför och började attackera dem som stod utanför – först verbalt och i hånfulla ordalag utifrån den exklusivitet som konstvärlden representerade; generellt en förståelig attityd, men vid detta tillfälle obefogad eftersom vi i sanningens namn släppte in i princip alla som inte hade ”massmördare” tatuerat i pannan. Sedan blev konflikten fysisk, och just när saker började bli kritiska uppenbarade sig på gatan en ännu en man.

Han var barfota, med fladdrande, blommiga tygtrasor knutna om halsen och löst sittande skjorta. “Hej killar!” sade han entusiastiskt till de tre aggressiva männen. “Jag är Jesus! Kom med mig så ska jag visa er något!”. Förberedda på blodbad (och i brist på mobiltelefoner) hukade vi i personalen oss bakom disken och inställde oss på massaker. Men nej. Barfotakillen draperade sina taniga armar och sina myskdoftande halsdukar runt axlarna på de tre männen och ledde dem med ömsint hand i riktning mot Vasagatan. Som en mjuk vårbäck strömmade orden ur hans mun medan den lilla gruppen avtecknade sig i silhuett mot den uppgående solens första strålar. Då de vek runt hörnet såg vi de arga männen le.

Denna min första erfarenhet av det irrationellas potential definierade jag inte så då och den försvann snabbt i den flod av förvirrande upplevelser som präglade denna tid. Det var först för ett par år sedan i förbindelse med mitt arbete med projektet The Stock Is Rising (närmare beskrivet längre ner) som minnet av det dök upp och klargjorde vad det var jag faktiskt intresserade mig för i sammanhanget. Frågan om det irrationella och dess plats i den sociala och politiska strukturen har sedan dess varit central i mitt arbete.

I ett samhälle där makt såväl som motstånd legitimeras genom olika anspråk på rationalitet, och där “utveckling” ses som ett alltigenom rationellt fenomen, är den vanliga föreställningen att irrationalitet är något som står i kontrast till målet med den aktivitet där den uppstår. Detta oavsett om det uppstår hos de som utövar makten eller hos de som gör motstånd mot den.

Dynamiken mellan makt och motstånd har analyserats och diskuterats av otaliga teoretiker och från en mängd perspektiv. Men möjligen kan vi genom att ta utgångspunkt i begreppet irrationalitet få en ny förståelse av maktens och motståndets relation, och dessutom avslöja något om det irrationellas potential som en destabiliserande faktor och motståndsstrategi – i konstprojekt så väl som i samhället i stort.


Makt, motstånd och effektivitet

Låt oss börja med den beslutsfattande makten. I demokratiska regimer avkrävs denna i regel ett visst ansvar i fråga om transparens och konsekvens. Härigenom blottar den sin strategi för motståndet, vilket undergräver dess styrka. En ytterligare utmaning är det faktum att makt generellt associeras med ondska och motstånd med hjältedåd; den svaga och förtrycktas uppror och seger tolkar vi utan undantag som en historia med ett lyckligt slut.
I en diktatur kan däremot inga krav på transparens ställas; något som i ett färskt exempel illustreras av Muammar Gadaffis regim. Det nyckfulla, oberäkneliga och oinskränkta maktutövandet är här den yttersta symbolen för styrka och diktatorns främsta vapen.

Även i system vi betraktar som demokratier förekommer detta godtyckliga utövande av makt. Ett exempel är the USA Patriot Act, där definitionen av “misstänkt beteende” med avseende på terrorism lämnar frågan öppen för en fullständigt subjektiv tolkning. Här görs, trots frånvaron av urskiljbar logik, ändå anspråk på rationalitet då demokratins makt ligger i att presentera sig själv så.

Trots en fundamental karaktärsskillnad delar beslutsfattande makt i demokratier och diktaturer det drag att de synligt måste manifestera sig som makt, vilket möjliggör ett underminerande av dess auktoritet.

Den diskursiva makten utgör däremot ett indirekt maktutövande och bygger på introducerandet av olika idéer och begrepp som formar det sätt på vilket människor förtolkar tillvaron. Detta system av representation leder till stereotypisering och etablerar en normalitet som exkluderar andra tankar och handlingsmönster. Den diskursiva makten har också den fördelen att den kan tillämpas obemärkt och har en effektiv administrationsapparat. Resultatet kan dock bara kontrolleras i viss grad då ett främmande begrepp tolkas subjektivt av individen mot bakgrund av tidigare erfarenheter och således kan exproprieras och laddas med ett annat innehåll och en annan betydelse än den som ursprungligen avsågs. Ett sådant exempel utgör de tidiga kristna missionärernas introducerande av nattvarden, vilket i vissa kulturer uppfattades som en uppmaning till kannibalism i kraft av det symboliska konsumerandet av Kristi blod och lekamen.

Makt – beslutsfattande såväl som diskursiv – är således på olika sätt både effektiv och ineffektiv i relation till sitt mål då den samtidigt undergräver och förstärker motståndet.
På motsvarande sätt både försvagar och befäster motståndet makten. Motståndet kan med relativt enkla medel omyndigförklaras och avfärdas eftersom det står i strid med rådande normer och hierarkier. Ett sådant exempel är myndigheternas tilltagande utpekande av motståndsaktivister som “terrorister”. Här kastas de etiska positionerna om, och motståndet upplevs som hotande medan makten ses som demokratins försvarare vilket resulterar i ett avpolitiserandet av motståndet och dessutom fråntar det dess diskursiva övertag.

Ett annat exempel kan man finna i ursprungskulturer där den kvinnliga kroppen, iklädd inhemsk klädedräkt, ofta har ett högt symboliskt och politiskt värde och här blir ett sätt att artikulera ursprungsbefolkningens motstånd mot nationella och hegemoniska diskurser. I takt med att turismen expanderar ökar samtidigt efterfrågan på kommersialiserandet av just dessa kroppar, och ursprungskulturernas kvinnofigurer förvandlas i denna process till en sexualiserad och exotisk vara för turister, affärsmän och andra utlänningar. Således tjänar motståndet också olika maktrelationer, och kan därför – liksom i fråga om resonemanget om olika typer av makt – beskrivas som både effektivt och ineffektivt.

Makt och motstånd är alltså båda samtidigt produktiva och kontraproduktiva i relation till vad de försöker uppnå. I linje med textens inledande definition kan detta likställas med rationalitet respektive irrationalitet, och eftersom makt och motstånd producerar, förhandlar och parasiterar på varandra är de båda samtidigt rationella och irrationella.
En annan typ av irrationalitet framträder dock i exemplen rörande Ghadaffi och The USA Patriot Act, där den tar sig uttryck i absurditet och frånvaro av synbar logik. Här förefaller det irrationella elementet att bestå i avvikelsen från ett konventionellt, rationellt perspektiv.

Överfört till ett annat sammanhang kan denna funktion kopplas till tanken om motståndets uppgift att skapa andra normaliteter än de som dominerar, och samtidigt ge en mer komplex bild av tillvaron i stort. Denna “anti-normativa irrationalitet” tycks alltså även ha en inneboende potential som verktyg för förändring.


Irrationalitet, politik och samhällsvetenskap

En trend som kan spåras inom samhällsvetenskaplig forskning idag är att man rationaliserar uppträdanden som vid första anblick framstår som irrationella; detta utifrån tesen att vi alla i relation till våra egna individuella värdesystem är fullständigt rationella. I dessa sammanhang hänvisas ofta till naturvetenskaplig forskning och fakta som argumentation. Ett sådant exempel är när forskaren Martin Harris beskriver några till synes irrationella matvanor som rationella med motiveringen att kostintaget ifråga faktiskt representerar ett fullgott proteinintag.

Antropologen och motståndsforskaren James Scott kan sägas göra något liknande. Han var en av de första att framlägga tesen att beteenden som lathet och irrationalitet hos kolonialiserade subjekt i själva verket utgör en form av motstånd. Vanliga “vapen” hos relativt maktlösa grupper kan vara snatteri, spelad okunnighet, förtal, sabotage, skvaller, låtsad medgörlighet, långsamhet i fråga om att utföra arbetsuppgifter etcetera, handlingar som alltså samtidigt bekräftar stereotypen om det “orientaliska”. Scott visar hur dessa anonyma, opportunistiska och oftast oorganiserade praktiker utgör ett slags “vardagsmotstånd” som har fördelen att vara både mer produktivt och säkrare än de större gester man normalt betraktar som “legitimt” motstånd och därför utgör ett möjligt alternativ för redan marginaliserade och undertryckta individer.

Enligt Scott kan vad som liknar irrationalitet snarare vara ett uttryck för motstånd. Därmed blir det möjligt att föreställa sig det synbarligen irrationellas potential som medveten motståndsstrategi; en noggrant utarbetad taktik, utformad för att besegra en (rationell) maktstruktur. I den sociala och politiska sfären kan man hitta flera exempel på hur motstånd har använt sig av en uppenbart irrationell respons som ett sätt att motsätta sig det etablerade sättet att interagera, till fördel för en annan logik och en annan värdeskala.

Som ett led i protesterna mot Vietnamkriget ledde den amerikanske aktivisten Abbie Hoffman 50 000 människor i en marsch till Pentagon i oktober 1967. Här organiserade han en gruppmeditation; efter vad som uppgivits med målet att levitera byggnaden 28 meter, snurra runt den ett varv, vibrera den och få den att bli orangefärgad – allt i syfte att driva ut onda andar. Medan den metod Hoffman tillämpade kan avfärdas som irrationell (vilket den gjorde) i relation till det uttalade målet, måste man ta i betraktning att detta utspelade sig i ett skede då en stor del av USA:s befolkning upplevde förtvivlan och maktlöshet inför den rådande politiska situationen. Från detta perspektiv fyllde Hoffmans aktion en viktig terapeutisk funktion; dels genom att bekräfta medborgarnas fruktan och misstankar genom att visa att de delades av ett stort antal människor och dels genom att involvera de vakthavande soldaterna utanför byggnaden i en sammankomst där andra värderingar än de militaristiska förespråkades. Vidare var metoden extremt effektiv i fråga om att undgå repressalier eftersom den absurditet som präglade den framstod som både obegriplig och harmlös.

Judith Bulter illustrerar ett annat sätt att tillämpa det synbarligen irrationella i artikeln Peace Is Resistance to the Terrible Satisfaction of War. Här hävdar hon att det kan vara mer produktivt att göra ingenting än att göra någonting, eller snarare, att en vägran att bemöta våld med våld förvisso är att göra någonting; bara inte det som förväntas. Butler beskriver här passivitet som en process av läkande; att acceptera sorg, förlust och sårbarhet är att föredra framför att slå tillbaka och överföra sårbarheten till andra, öka graden av våld i samhället och bedöva sig mot känslor. Hon antyder här en möjlighet att uppnå något som går utöver att gå segrande ur slaget, nämligen en transformation av de villkor som ligger till grund för kampen.

Både Hoffmans och Butlers betraktelsesätt kan ses som skapandet av instabila situationer med hjälp av synbarligen irrationella element; antingen genom att göra “någonting”, som i Hoffmans fall, eller att göra “ingenting”, som i Butlers fall. Båda metoderna bringar makten ur balans genom att konfrontera den med parametrar den inte kan förtolka eller hantera.


Irrationalitet, politik och konst

I konstvärlden – historiskt såväl som idag – är konceptet irrationalitet nära förbundet med myten om konstnären som (vitt och manligt) geni; ursprungligen någon under inflytande av gudomlig inspiration. Som sådant har begreppet en speciell innebörd då det utgör ett bevis på en specifik begåvning och en kompromisslös övertygelse vilka står över sociala konventioner – något som kan kopplas till det irrationella elementet i Gadaffis regim.

Under de senaste decennierna kan emellertid ett annat, och mer medvetet, användande av det irrationella spåras på konstscenen; sannolikt ett resultat av uppkomsten av institutionskritik och socialt engagerade konstprojekt på 1960-talet i kombination med ett tillämpande av strategier lånade från politisk aktivism. Här används det irrationella både som ett uttryck för en politisk vilja att påverka världen i en viss riktning och som ett sätt att vinna erkännande i konsten, men kan också vara ett sätt att experimentera och överraska sig själv.

Skillnaden mellan dessa båda modeller av den irrationella konstnären kan sägas vara att i sin nyare utgåva har idén om geniet (officiellt) övergivits, och det irrationella tycks här utgöra ett verktyg snarare än en identitet. En ytterligare diskrepans är att samtida konstprojekt ofta utförs av grupper eller kollektiv snarare än av en individuell konstnär.

En föregångare till dagens konstnärliga användande av irrationella element är Dadarörelsen. Med huvudfokus på antikrigspolitik såg dess medlemmar den rationella världen leda unga män till slakt och beslutade att rationaliteten i sig själv var korrupt. “Dada-nonsens”, eller "non-sense", var ytterligare ett avvisande av det rationellas makt. Användandet av slumpmässighet var för Dada ett sätt att förbigå dominansen av logik, rationalitet och förstånd vilka, trots sina anspråk på sanning och effektivitet, gav upphov till meningslösa blodbad.

Metoden att använda absurda element för att skapa osäkerhet är vanlig i dagens (politiska) konstkontext. Den svenska konstgruppen “The Psychic Warfare”, som också skrev om sin verksamhet i förra numret av Paletten (# 286-287), opererar med “psykiska attacker”, vilka de beskriver som en “mikro-antagonistisk praktik”. Denna består i att deltagarna placerar sig i noggrant koreograferade mönster och via koncentration och meditation försöker influera olika politiska beslut och processer. I ett försök att undgå att reproducera den politiska vänsterns traditionella språk har deras uttryck som mål att skapa förvirring och uppmärksamhet och att uppmana till eftertanke.

Ett annat exempel är Kanslibyrån, en aktivistgrupp och konstnärlig institution grundlagd av Per Arne Sträng och John Huntington, vars praktik består i handlingar som står i motsats till vad som generellt uppfattas som logik. I projektet Guldoffensiven förgyller Sträng och Huntington slumpmässigt utvalda objekt i stadsmiljön; en ölkapsyl, baksidan av en parkeringsautomat och diverse skruvar och bultar i offentliga byggnader. På sin hemsida fastslår Kanslibyrån: “Genom att vara irrationell, gå utanför den gängse logiken, handla på känsla eller infall, så skapas en osäkerhet hos omgivningen. Denna osäkerhet ger plats för nya tankar och idéer.”

Andra konstprojekt opererar genom att lokalisera irrationella element i synbarligen rationella system. Ett sådant verk är Palast Der Zweifel, genomfört av konstnären Lars Ramberg i Berlin 2005 – en installation av trevånings höga bokstäver som formade ordet “ZWEIFEL” (“TVIVEL”) på taket av på taket av före detta DDR Volkspalast. Vid denna tid debatterade det tyska parlamentet vad som skulle hända med detta sedan länge övergivna historiska och politiska landmärke, och verket kom att spegla denna ambivalenta diskussion som i förlängningen handlade om Östtysklands roll och inflytande på den tyska identiteten.

Mitt eget verk The Stock Is Rising från 2010 kan också inskrivas i denna kategori. Det är en hyllning till Hoffmans Pentagonlevitation, med fokus på finansiell snarare än militär makt, och iscensätter ett levitationsförsök av Frankfurts gamla börshus. The Stock Is Rising opererar med idén om hur tro skapar verklighet, men pekar också på att föreställningen om att levitera byggnaden via tankekraft knappast är mer absurd än de aktiviteter som äger rum därinne; ett köpande, säljande och hanterande av aktier och obligationer som i spåren av den senaste finanskrisen visat sig representera endast ett fiktivt värde. Således diskuterar The Stock Is Rising de olika sätt på vilka irrationella element förhandlas beroende på av vem de initieras.

Strategin att “göra ingenting”, förordad av Judith Butler (och Ghandi, med flera, före henne) speglas också i åtskilliga konstprojekt – huvudsakligen som en reaktion mot ett samhälle där produktion likställs med utveckling och utgör ett fundamentalt existensvillkor. Passivitet upplevs här inte bara som irrationalitet, utan har också en provocerande effekt i en tid då de flesta människor lider under en press att vara effektiva. Med detta som bakgrund har åtskilliga konstnärer (Ion Grigorescu, Mladen Stilinovic, Elin Wikström, Dean Mc Gregor, Scott Burton, Christopher D'Arcangelo) presenterat verk där de sover under de senaste decennierna – något som även diskuterades av Lars-Erik Hjertström Lappalainen i hans artikel i Palettens # 285, nummer 3, 2011.

Medan man kan argumentera för att irrationalitet i sig själv utgör motstånd i ett samhälle styrt av rationalitetsprinciper är det värt att begrunda om och hur utnyttjandet av det till synes irrationella kan drivas längre i det politiska konstprojektet. Kan det utvecklas till en punkt där det möjliggör ett överskridande av den traditionella dualistiska antagonismen mellan makt och motstånd?

Socialantropologen Mary Douglas hävdar att människor slår vakt om de distinkta kategorier enligt vilka vi arrangerar världen. Hon introducerar vad hon kallar “ambiguous things” eller “in-betweens”, vilka undandrar sig från att falla på plats i någon kategori, och som därför framstår som hotande och skapar förvirring och osäkerhet då de skakar om den kulturella ordningen och tvingar oss att ifrågasätta de “sanningar” vi annars tar för givna.

Detta korresponderar med Kathy Fergusons teorier om mobila subjektiviteter, vilka möjliggör ett pendlande mellan olika (provisoriska) identiteter och som bidrar till att upplösa stereotyperna genom att förhålla sig slumpmässigt och oberäkneligt till sin status med avseende på genus, klass och ursprung. Mobila subjektiviteter omfattar alltså flera olika, temporära, positioner utifrån vilka man kan förhålla sig till världen och handla, och som skiftar över tid; till exempel före-detta-arbetarklass-nu-akademiker, eller frånskild-mor-nu- lesbisk. De förhåller sig till dynamiken hos makt och motstånd utifrån omständigheter definierade av närhet och avstånd, rastlöshet och rötter, separation och kontakt.

Både Douglas “in-betweens” och Fergusons “mobile subjectivities” utgör tillstånd av förvirring där nya identiteter och diskurser kan – och måste – förhandlas. Potentiellt kan konstnärliga praktiker producera motsvarande situationer genom applicerandet av synbarligen irrationella “störningsmoment” som en strategi av motstånd. Ett sådant tillvägagångssätt kräver ett avvisande av den traditionella konfrontationen med makten. Ambitionen måste istället vara att skapa en plats där ett positionsskifte för båda parter är både möjligt och nödvändigt, och där det konfrontativa landskapet omstruktureras. Medan en sådan strategi kan vara svår att genomdriva i en animerad politisk konflikt är frågan ändå värd att ställas:

Vad händer om motståndet överger den synbarligen rationella responsen “ett öga för ett öga” och istället riktar sitt fokus mot de strukturer som är kampens förutsättning och utmanar de fastlåsta positionerna hos opponenterna? Eller, med andra ord: vad händer om motståndet slutar göra motstånd och istället inriktar sig på att ändra spelets regler?

Sammanfattningsvis har jag i den här texten försökt beskriva två möjliga förståelser av irrationalitet. En där rationalitet likställs med effektivitet i fråga om vad man vill uppnå, och där irrationalitet följaktligen består i ineffektivitet. Från detta perspektiv är både makt (beslutsfattande såväl som diskursiv) och motstånd samtidigt både rationella och irrationella då de på vissa sätt underminerar och på andra sätt styrker varandra. I denna kapacitet motverkar irrationalitet alltid målet, och befäster dessutom de låsta positionerna i relationen mellan makt och motstånd.

Den andra synen på irrationalitet är att förstå den som en brist på uppenbar logik. Med utgångspunkt i en syn på logik som subjektiv och kopplad till ett normativt tänkande konstituerar det synbarligen absurda och ologiska (det irrationella) ett avvisande av det normativa och ett insisterande på en inkluderande och mångfacetterad förståelse av tillvaron. Med ett sådant synsätt innebär den första aspekten på irrationalitet ett dilemma medan den andra erbjuder ett verktyg.

I konkreta termer betyder detta att irrationalitet tolkad som ineffektivitet inskriver sig i en normativ förståelse av världen och fasthåller dessutom de låsta positionerna i relationen mellan makt och motstånd. Irrationalitet förstådd som brist på (normativ) logik, å andra sidan, är en nyckel till de mekanismer som håller makten och motståndet fångna i den dualistiska antagonism som är deras förutsättning.


Killen i de blommiga trasorna utanför Valandsklubben var sannolikt inte Jesus. Troligen hade han inte heller något pedagogiskt uppsåt med sin intervention. Min gissning är att han helt enkelt gav uttryck för sin världsbild, och att den uppenbara absurditeten i situationen förvirrade de arga männen och avbröt dem i deras förehavanden. Det vore förmätet att utifrån detta anta att en ny förståelse växte fram hos dem efter denna till synes irrationella händelse. Vad vet jag – kanske blev Jesus uppspöad utanför Hagakyrkan en halvtimme senare? Kanske inte.