Brev till Samhället / Letters to Society
2025

Brev till Samhället / Letters to Society consists of a series of short readings in the form of letters, directed towards various individuals, organisations and corporations. The piece was conceived for the arrangement Tombola Konstsalong which took place at Azaleadalen in Gothenburg and gathered a large number of artists and many artworks. Adapting to the situation, I did my readings spontaneously at different places around the park and for small groups of listeners or even single individuals, thus creating intimate situations in what was otherwise a very busy context.

brev #1

Kära Solstickan.

Jag skriver till er då jag likt många andra svenskar har ett särskilt förhållande till Solstickans tändstickor.  De är kopplade till minnen om barndomen och representerar på många sätt idén om svensk kvalitet.
Under senare tid har jag dock lagt märke till hur era tändstickor gradvis försämrats, för att idag ha nått en så usel nivå att bara en tredjedel av stickorna i asken går att tända. 

Min egen analys är att problemet består av två delar: 
1) det är för litet svavel på stickorna 
2) svavlet sitter fast dåligt på stickorna och faller av då de dras mot plånet.
Men orsaken kan förstås vara något helt annat, bortom min begränsade kunskap om tändsticksproduktion.

I princip är mitt problem givetvis inte olösligt -  jag kan ju bara sluta köpa era undermåliga tändstickor. 
Jag är också medveten om att det finns värre problem i världen, så när jag nu –mot bakgrund av krig, klimatkatastrof och en allmän brist på globalt framtidsperspektiv– skickar er den här utläggningen så handlar det i själva verket mer om representation.

Här vill jag gärna undvika det nationalistiska perspektivet –alltså att kvalitetsbegreppet skulle vara särskilt kopplat till just Sverige. Däremot tror jag att när det finns så relativt få institutioner att lita på i samhället idag (och där menar jag i vilket samhälle som helst) så är vi som medborgare känsliga för när tilliten till dem rubbas  

Jag förstår, naturligtvis, att det vore orimligt att begära att Solstickan skall vara garant för befolkningens grundläggande trygghet i vardagen. Jag förstår också att de här skittändstickorna kanske verkligen är det bästa ni kan åstadkomma; av anledningar som jag varken är kvalificerad att överblicka eller bedöma.  

Min avsikt här är därför helt enkelt att dela med mig av några erfarenheter från ett (uppenbarligen hett åtrått) individuellt konsumentperspektiv, men också att försiktigt påpeka att via alla har ett ansvar att bära i den verklighet som vi, trots allt, envisas med att beskriva som en balans mellan marknadsekonomiska intressen och ett socialpolitiskt utjämningssträvande.

Med de bästa hälsningar,
Annika Lundgren

brev #2

Käre Leif GW Persson

Jag skriver till dig i din egenskap som omtyckt TV-profil, kriminolog och en av sveriges mest uppburna deckarförfattare.

Du har visserligen fått litet skit för att skriva idealiserade självporträtt, att alla dina karaktärer pratar som Karl Bertil Jonsson och att alla muslimer i dina böcker är terrorister.
Och informationen om din fetmakur, ditt bråk med Camilla Läckberg och dina fiskevästar kunde jag personligen vara utan, Leif, men faktum är att du (till skillnad från andra författare jag kunde nämna) faktiskt tycks vara något av en folkhjälte. Populär inte bara bland läsare i de breda befolkningslagren men också bland litteraturkritiker.
-
Du är en av folket men du kränger kändisvin och handlar med aktier.
Du är akademiker men du är killen som kallar en spade för en spade.
Du är på lagens sida men du är demonstrativt oimponerad av dess utövare.
Du har åsikter om det språkliga, men själv sitter du där och hummar och muttrar och suckar i TVs Veckan medan den arma Camilla Kvartoft får dra hela det kommunikativa lasset och tycks inte vara särdeles bekymrad över vare sig syntax, ordval eller grammatik.

Det ser helt enkelt ut som om du gränslar många glapp i vår polariserade tid, Leif; kulturellt, ekonomiskt och socialt. Men framför allt, är det ändå din attityd som imponerar på mig.
Det är något med ditt synbara ointresse av andras åsikter om dig och som jag upplever som oerhört eftersträvansvärt. Samtidigt utstrålar du trovärdighet, trygghet och en absolut auktoritet. Storkukslugnet är kort sagt monumentalt. Denna coola tölpaktighet har du ju gemensamt med en hel flock av offentliga män, Leif, men det är något med att du verkligen inte försöker. 

Jag har sett dig hasa in i tv-studion i badtofflor, du tittar konsekvent bort med ett uttråkat uttryck när någon annan talar och det är fettfläckar på glasögonen som gömmer sig i den missklädsamma frisyren. Att vara så likgiltig inför sitt utseende i dagens mediavärld fyller mig med nödvändighet med en viss respekt.

Leif. 
Jag märker att jag pendlar fram och tillbaka mellan ett beundrande och ett passiv-aggressivt tonläge och jag försöker komma ihåg vad det var jag egentligen ville säga.

Vill jag utropa dig till årets svensk?
Vill jag veta hur du hanterar balansgången mellan kultur och kommercialism (alltså kalla dig en hycklare)?
Vill jag ha en signerad kaffemugg med ditt porträtt?
Vill jag, trots att jag nyss påstod motsatsen, höra mer om din relation till Läckberg?
Vill jag slå dig i ditt rödmosiga, könsprivilegierade plyte i feministiskt ursinne?
Vill jag veta vad du tycker om Han Kang's "Vegetarianen"?
Är jag bara avundsjuk?

Ja, jag vet faktiskt inte vart jag är på väg med det här.
Skit samma - du får ursäkta att jag besvärade.

Med de bästa hälsningar,
Annika Lundgren

brev #3

Kära organisationer, institutioner och företag.

Jag har under längre tid varit medveten om att vi måste ha det här samtalet, men jag har dragit mig för det. 
Kanske för att jag har haft svårt att komma fram till precis hur jag ska formulera mig för att vara tydlig - något som blir extra viktigt här eftersom det är just tydlighet jag vill diskutera i denna min hänvändelse.

Nu känner jag emellertid att jag inte kan skjuta upp saken längre och jag skulle därför vilja rikta er uppmärksamhet mot uttrycket "berättigat intresse" som förekommer flitigt som fras på era hemsidor, huvudsakligen i förbindelse med behandling av mina personuppgifter.

Hittills har jag reflexmässigt (och ärligt talat utan att förstå innebörden) noggrant avaktiverat de standardiserade inställningar som tillåter tillgång till mina personuppgifter med "berättigat intresse" som argument. Detta trots att det ibland inneburit att jag manuellt ska slå ifrån upp till 17 individuella funktioner. De gånger jag inte är beredd att genomgå denna process, av tidsmässiga eller psykologiska grunder, väljer jag helt enkelt att inte besöka den aktuella hemsidan alls.

Det är alltså en mycket stark instinkt som driver mig, och jag gissar att jag vidtar dessa åtgärder"för säkerhets skull"och av den enkla anledningen att ni –ärligt talat– inte gjort er förtjänta av någon som helst automatisk tillit.

Hur som helst. 

Härom dagen klickade jag för första gången på frågetecknet vid sidan av uttrycket "berättigat intresse" bara för att upptäcka att inforutan inte innehåller andra upplysningar än att intresset är berättigat. Driven av nyfikenhet gick jag därifrån vidare till hemsidan "gdpr summary". Här fanns inga ytterligare fakta att hämta, men här framhölls särskilt att frågan om huruvida något kan betraktas som "berättigat intresse" eller inte är både komplex och abstrakt. 

Detta väckte mitt –berättigade– intresse då jag själv arbetar inom ett fält där komplexitet och abstraktion är vanligt förekommande. Jag upplevde ett ögonblick av solidaritet och sympati – vissa saker är helt enkelt mycket svåra att förklara.

Med utgångspunkt i dessa mina efterforskningar kan jag bara förstå det som att begreppet "berättigat intresse" är omöjligt att begripa, och därmed en fråga om övertygelse. Kanske rentav om tro.Det vill i så fall säga att vår tro på "berättigande" som en andlig, eventuellt gudagiven, företeelse där bevisbördan elimineras automatiskt i kraft av trons inneboende natur är avgörande. I sig själv är ju detta ingenting anmärkningsvärt eftersom samma resonemang kan tillämpas i en rad andra sammanhang, såsom jungfrufödsel, den fria marknadens trickle-down-effekt och konstens värde. Kort sagt; antingen tror man eller också inte. 

Så långt mina egna spekulationer. Jag skulle gärna vilja veta om det bränns?
Närmar jag mig sanningen genom dessa reflektioner?  Eller förstår ni "berättigat intresse" på ett annat sätt? 

Och, ännu en sak, när vi nu ändå talas vid. På vissa hemsidor tillåts detta "berättigade intresse" TROTS att jag valt alternativet "only neccessary cookies" på huvudsidan. Här finns alltså två begrepp som behöver klargöras för att vi ska kunna komma vidare med saken: å ena sidan "berättigat" och å andra sidan "nödvändigt"

Hänvisa mig gärna till rätt instans om ni inte är kvalificerade att besvara min fråga.
Med de bästa hälsningar, 
Annika Lundgren

brev#4

Kära Romina Pourmokhtari.

Ursäkta att jag tränger mig på så här. 
Jag är väl medveten om att du har händerna fulla, så jag ska fatta mig kort och gå rakt på sak.

Det är ingen hemlighet att det parti du företräder står långt ifrån mina egna politiska sympatier. Just därför var det en så omvälvande, närmast chockerande, upplevelse att jag fylldes av ett stort hopp första gången jag såg dig. Det var någonting med din klara blick rakt in i SVT's kamera, din raka rygg och din utstrålning av mod och styrka, dina trovärdiga glasögon. Din okuvliga attityd när du sade: "Jag tror, att det absolut minimala man kan göra är att uppmuntra den utveckling man vill se och sedan ta ställning!"  Minns du det?  

I det ögonblicket påminde du mig så mycket om en vän jag hade när jag var elva år.
Hon hade långa flätor och tålde inte orättvisor eller när någon blev illa behandlad utan GJORDE NÅGOT ÅT SAKEN. Jag tror att jag på något sätt blandade ihop er och om jag ska vara ärlig så inser jag ju att felet, åtminstone delvis, är mitt eget. 

I min förtvivlan inför katastrofen miste jag helt enkelt fotfästet. Jag blev svag, och jag tillät mig –i konflikt med min erfarenhet, med all tillgänglig statistik och med otaliga påvisbara exempel– att ändå hoppas att du på riktigt menade det du sade den där dagen.Att allt du gjorde och sade som liknade eftergifter, kompromisser och ryggradslösa undanflykter bara var en feltolkning från min sida. Eller kanske en temporär strategi för att köra din slagkraftiga och rättfärdiga politik i ställning.

Så stark var min desperation och så oresonligt mitt hopp om en framtid att jag försökte övertala andra i min närhet att inte avfärda dig. Att istället hålla ut och att lita på att du skulle träda i karaktär som den krigare jag hoppades och trodde att du var. Men som tiden gick och dina handlingar talade sitt eget, obestridliga språk tvingades jag så småningom till den smärtsamma insikten att jag haft fel hela tiden. 

Det jag vill ha sagt med det här, är att jag känner mig utnyttjad och bedragen. 

Det kan möjligen ligga en aspekt i det som handlar om attraktion, men om det är sant så är den underordnad. Den otrohet jag talar om är av politisk karaktär och tro mig, när jag säger att jag förstår hur svårt det är att fatta etiska beslut som en del av ett oetiskt system. Men vi befinner oss, trots allt, alla i samma dilemma och jag kan inte med bästa vilja i världen tycka att det kan användas som ursäkt. 

Så. Med utgångspunkt i ditt uttalande den där gången kan jag bara dra en av två konklusioner: Antingen är ditt agerande verkligen ett uttryck för precis det du tror på. Eller också har du inte nog med kurage för att ta ställning. Jag vill påstå att båda alternativen är mer än goda skäl att avgå, men möjligen finns det aspekter av saken jag inte känner till. 

Sådant här kan vara svårt, och om du vill prata om det så kan du nå mig på mail@annikalundgren.net. 
Du kan också ringa till mig på 0735038290, men hör i så fall gärna av dig före 10 eller efter 18 på vardagar.

Med de bästa hälsningar,
Annika Lundgren

brev #5

Kära medborgare.

Jag skulle vilja vända något som oroat mig på senare tid och som jag hoppades att vi kunde titta på tillsammans. Om jag skulle självdiagnosticera skulle jag säga att det handlar om en form av kognitiv dissonans - en tillits-brist i relation till... låt oss bara kalla det verkligheten.

Som att titta på ett träd och inte tro på det.
Att misstänka att det inte är ett verkligt träd. Att tycka att upplösningen är litet för hög eller att bladverket är litet för grönt eller att dess former är för symmetriska.

Det är något med att allt känns som en scenografi.
Det är något med det taktila och det är något med frånvaron av lukt.
Det är något med hur synkroniserat löven på marken rör sig när det blåser.
Det är något med en mikroskopisk skevhet i betoningen av ord.
Det är något med en ton med så hög frekvens att det är osäkert om den är där eller inte.
Det är något med hur allt verkar vara tillverkat av samma material.

Tre frågor framstår som viktiga i sammanhanget.
För det första, vilket är detta material av vilket allting verkar vara tillverkat?
(Syntetiskt, homogent, avsiktligt, permanent och adaptivt.)

Och för det andra, vad är skillnaden på det som är och det som liknar?
Till exempel:
Vad är skillnaden mellan en individ och en entrepenör?
Vad är skillnaden mellan en medborgare och en konsument?
Vad är skillnaden mellan känslor och emotionellt kapital?

Och, slutligen: om det inte går att skilja det ena från det andra, spelar det då någon roll?
Jag tänker på marknadsekonomisk bio-mimetik.
Jag tänker på upplösningen av gränsen mellan verkligheten och en ultrakapitalistisk simulation av verkligheten.
Jag tänker på det som inte går att assimilera och inkorporera utan som stöts bort av kroppen och måste förankras vid den med våld.

En möjlig, och ofta rekommenderad, strategi är kognitiv terapi i kombination med att att harva på som vanligt, i hoppet att tillståndet så småningom normaliseras. 

Ett annat alternativ vore att helt enkelt acceptera fiktionen som ersättning för en obegriplig tillvaro.
Att släppa taget om det vi uppfattar som verklighet och överlämna oss åt simulationerna. Att acceptera premissen att skillnaden är marginell och energibesparingen enorm.
Finns det kanske rentav en potential i vad som liknar en kapitulation? 
Men om det av olika anledningar inte går att ställa sig tillfreds med någon av dessa åtgärder, vad är då svaret? Poesi? Irrationalitet? Revolution?

Ni kan väl höra av er?

Med vänlig hälsning,
Annika Lundgren